Tyvärr finns det ingen bild av levande harr i havet. Detta är en älvlekande harr.
 

Harrbiologi  Till topp

Svenskt namn: Harr  (havslekande harr)          
Finskt namn: Merikutuinen harjus
Latinskt namn: Thymallus thymallus        

Utbredning:
Harr finns ursprungligen i sötvatten över hela norra halvklotet, men havslekande harr finns dokumenterat enbart i Bottniska viken.

Harren känns lätt igen på den höga ryggfenan och att den har fettfena. Harren har en doft av timjan, därav dess latinska namn Thymallus thymallus som står för just timjan. Harren kan bli över 60 cm. Största dokumenterade vikt är 3,5 kg.
 

Biologi

Den lever i kalla, klara och syrerika älvar, strömmar, sjöar och även i brack vatten. Födan utgörs av insekter, kräftdjur och fiskar. Harren är båda
dag och nattaktiv. Leken
sker på grunt vatten om våren och försommaren (april-juni).

Harren är en populär sportfisk. Eftersom den gärna fångar insekter vid ytan fiskas den ofta med fluga, men den nappar också på drag. Ännu fram till 1960-talet fiskades harren även yrkesmässigt. Harr är en god matfisk .

Det speciella med harren beskrivet i detta projekt är att den leker i havet, något som inte är dokumenterat någon annan stans i världen.

Lek  Till topp

Harrens val av lekhabitat i rinnande vatten är   
väldokumenterat. (ex. Gönzi 1989, Nykänen 2004). Från havsområdet finns det också

Se levande yngel i havet

beskrivningar av lekplatser i Kvarken
(Enholm 1937, Hurme 1966). I intervjuer har flera lokala fiskare muntligt beskrivit lek och lekfiske på flera lokaler i Kvarken (ex. Sven Lundberg, Erik Åvik, Anton Björkman, Are Söderblom, Helmer Westergård, Harri Österqvist).

Litteraturuppgifterna är för det mesta ganska samstämmiga och nedanför nämns några gemensamma drag om harrens lekbiologi:
- Leken sker tidigt på våren, strax efter islossningen.
- Lektemperaturen är mellan c. 4 och 10 ° C.
- Leken sker grunt, i rinnande vatten ofta så grunt att ryggfena och     rygg sticker upp över ytan.
- Leken sker på sand/grus/småstens botten.
- Leken sker på vegetationsfri botten.

Uppgifterna om huruvida harren gräver lekgropar varierar från att den inte alls gräver gropar och att rommen faller ner mellan stenar och grus, till att den gräver ner rommen i bottensubstratet

En art – två ursprung  Till topp

Genom att jämföra genetisk information från ett speciellt sorts DNA, som kan sägas lagra släktskap årtusenden bakåt i tiden, fann en grupp finska, ryska och svenska forskare 2 att harren i Norra Europa i huvudsak har två ursprung. Populationer i Sverige, Norge, Danmark, Polen och Tyskland har ett gemensamt ursprung, medan populationer i Finland, Ryssland och Estland har ett annat ursprung (figur nedan). Skillnaden är mycket tydlig och det finns nästan inget genetiskt överlapp alls.

Figur från genetiska studier av harrens ursprung i norra Europa. Svarta cirklar representerar harr som under istiden troligen befunnit sig söder om Skandinavien och grå cirklar fisk från öster (modifierat efter
Koskinen m fl. 2000).

2 M. T. Koskinen, E. Ranta,
J. Piironen, A. Veselov, S. Titov, T. O. Haugen,
J. Nilsson, M. Carlstein and C. R. Primmer. Genetic lineages and postglacial colonization of grayling (Thymallus thymallus, Salmonidae) in Europe, as revealed by mitochondrial DNA analyses. Molecular Ecology (2000) 9, 1609–1624. Den “historiska” genen som använts i denna studie kommer från cellens mitokondrier, så kallat mitokondrie DNA. Det unika med detta DNA är att det endast nedärvs via honorna och kan således inte ”förorenas” eller förändras med DNA från hanar härstammande från andra områden. Det nedärvs från hona till avkomma utan att förändras via annat än mutationer.

Förklaringen till harrens olika ursprung finns troligen att söka i perioden under istiden. Den senaste istiden startade för ungefär 70 000 år sedan och hade sin största utbredning för ca 20 000 år sedan då den nådde en bra bit ned i norra Tyskland och Polen. När sedan isen började smälta för ca 10 000 år sedan kunde harrpopulationer återvandra till områden som tidigare legat under snö och is. Troligen skedde en invandring från söder som gav ursprung i den Svensk-Norska stammen, samt en från öster som gav upphov till den Finsk-Ryska stammen.